Hur allt började...
Det hela började en dag när jag för
ovanlighetens skull var ute och joggade, men då jag har berättat
historien så många gånger nöjer jag mig med att för nu klistra in en
berättelse jag skrev för svenskan nu i höstas:
Min galna byracka
Jag
har tänkt berätta historien om hur jag i ägo kom att ha den galnaste
hund som levat. Det började så att jag hade bestämt mig för att starta
ett nytt liv, för vilken gång i ordningen är här oväsentligt, och detta
nya liv förde med sig joggingturer. Alla vet ju att joggingturer är ett
måste i alla de nya liv vi påbörjar. Därför, och enbart därför, var jag
ute och sprang en vacker sommardag i slutet av maj. Det är en härlig
runda där turen halvvägs, innan man vänder tillbaka, slutar där berget
slutar och man följaktligen har en alldeles underbar utsikt över
Atlanten att njuta av. Men just denna majdag kom jag inte så långt, utan
strax innan jag nådde utsiktsplatsen hoppade en bedårande valp upp på
mig. Självklart var det alldeles omöjligt att värja sig och springa
vidare så jag började prata med valpen, med resultatet att den blev
alldeles till sig av lycka och sprang och hoppade runt i en slags
hundlyckodans. Mitt för stunden omtöcknade omdöme (jag är ingen van
joggare, så syrebrist kan vara en av förklaringarna till detta
tillstånd) sade mig att valpen nog var Chapapote. En svart hund som
bodde hos Marie i Santa Lucia. En by en bit utanför den by där jag
bodde. Senare jämförelser bekräftar att det finns en likhet: de är båda
svarta och har vit slips. Men där tar likheten slut.
Jag
testade med namnet och till min lycka blev hunden än mer till sig och
det avgjorde saken; hunden var Chapapote, och jag skulle ta med mig den.
Under tumultet hade dock mannen i eldbevakningstornet vaknat till liv,
och ger sig till känna. Han meddelar mig att hunden varit i faggorna den
senaste veckan, och att den var övergiven. Då berättade jag, så gott
jag kunde på knagglig spanska, att jag trodde det var min kompis hund
som rymt. Som svar skrattade han gott men sa att jag visst kunde ta med
den. Han tyckte senare att det var lika kul och underhållande varje gång
jag och Flamenco (som någon utan mitt medgivande döpte hunden till) kom
förbi. Jag är helt säker på att han än idag skrattar i mjugg åt min
naivitet och över hur otroligt dumma utlänningar är.
Väl
hemma ringde jag Carolina på skolan och frågade om Maries hund hade
rymt och Surprise! Surprise!- det hade den inte. Nu började paniken få
grepp om mig, för vad skulle jag göra med en hund, och det i ett
främmande land dessutom. Mina pengar var slut. Jag hade bara några dagar
till att bo där jag bodde. Jag jobbade tio timmar per dag och
lägenheten jag skulle flytta till visade sig ägas av en av de mest sura
kärringar jag stött på i hela mitt liv. Med andra ord; Ingen hund i
lägenheten. Där jag bodde fick jag visserligen inte heller ha hund, men
Carolina tillät det för några dagar om det var okej för de andra
studenterna, vilket det som tur var.
Två
holländska studenter, veganer och djurrättsaktivister, hjälpte mig
gladligen och jag kunde andas ut – trodde jag. Valpen, som visade sig
vara tre eller fyra månader enligt veterinären, var inte rumsren, inte
socialiserad, inte koppeltränad, kunde inte vara själv hemma och gnällde
som jag vet inte vad. Dessutom var min blivande rumskompis inte glad
över situationen och skällde bokstavligen ut mig ett flertal gånger.
Hunden hade enligt honom både löss och rabies, mask och parasiter och vi
skulle alla dö. Å detta även efter veterinärbesök, schamponeringar,
vaccineringar och piller för de små maskarna. Vidare sades kennlarna
runt om vara i utmärkt dåligt skick, och dit kunde jag därför inte lämna
honom. Och polisen skrattade åt mig och sa: ”Varsågod, du har nu en
hund”.
Tillslut,
på randen av desperation, kommer min pojkvän hem och fixar så att
Flamenco kan bo hos hans bästa kompis syster. En temporär lösning över
sommarn, men tyvärr inte hållbar därför att jag inte kunde ta mig dit på
egen hand. Svaret på alla problem blev min kollega Juana, denna
underbara räddande ängel i skepnad av en bastant dam i 70-års åldern.
Denna dam hade fött en mängd barn, hade inga tänder och pratade och
skrattade konstant. Tyvärr kunde jag inte för allt i världen förstå det
som enligt henne var spanska, men som enligt mig måste ha varit något
helt annat. Turligt nog var hennes barnbarn ofta där och genom honom
förstod jag att hennes granne hade en lägenhet att hyra ut, och hund
fick jag ha med mig. Jag och Flamenco flyttade därmed ihop och mitt liv
förändrades.
Allt
flöt på och Flamenco blev rumsren men olydigare och olydigare i takt
med att han växte. Han upptäckte bland annat soporna i Vejer de la
Frontera och åtskilliga gånger kunde man se mig jagandes
Flamenco med sopor i mun glatt viftande på svansen. Andra gånger kunde
man se honom i full gång jagandes tjurar. Dock inte katter som han
uppvisade stor respekt för. Men oftast av allt bara ville han inte komma
hem. Trots allt så var allt okej, toleransen mot hundar är en aning
annorlunda där än här. Väl hemma i Göteborg blev det dock påtagligt hur
otränad och galen byrackan faktiskt var och, om jag skall vara ärlig,
fortfarande är.
Denna
joggingtur är alltså resultatet till att jag igår stod och betraktade
min galna hund som plötsligt, mitt under agilityträningen, bestämmer sig
för att hoppa på en annan förares jacka och ”döda” den. Fram och
tillbaka, upp och ned, hit och dit och till min blotta förskräckelse
måste bytet även dränkas. Väl dött kan vi nu släppa bytet (läs jackan)
och istället springa till andra bäcken på andra sidan ängen och bada.
Men varför sluta där? In i banan igen, hälsa på den trevliga retrievern
och sen iväg…
Och
det här är kontentan av tre kurser: två lydnads och en agility. Hunden
är med andra ord otämjbar, men har man hittat den galnaste hunden i
Spanien så har man. Sensmoral: Joggande kan leda till problem om man
inte är försiktig. Så ta det lugnt med footingen!
(spanska för joggning och enligt dem engelska ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar