Flamenco

Hur allt började...

Det hela började en dag när jag för ovanlighetens skull var ute och joggade, men då jag har berättat historien så många gånger nöjer jag mig med att för nu klistra in en berättelse jag skrev för svenskan nu i höstas:

Min galna byracka 

Jag har tänkt berätta historien om hur jag i ägo kom att ha den galnaste hund som levat. Det började så att jag hade bestämt mig för att starta ett nytt liv, för vilken gång i ordningen är här oväsentligt, och detta nya liv förde med sig joggingturer. Alla vet ju att joggingturer är ett måste i alla de nya liv vi påbörjar. Därför, och enbart därför, var jag ute och sprang en vacker sommardag i slutet av maj. Det är en härlig runda där turen halvvägs, innan man vänder tillbaka, slutar där berget slutar och man följaktligen har en alldeles underbar utsikt över Atlanten att njuta av. Men just denna majdag kom jag inte så långt, utan strax innan jag nådde utsiktsplatsen hoppade en bedårande valp upp på mig. Självklart var det alldeles omöjligt att värja sig och springa vidare så jag började prata med valpen, med resultatet att den blev alldeles till sig av lycka och sprang och hoppade runt i en slags hundlyckodans. Mitt för stunden omtöcknade omdöme (jag är ingen van joggare, så syrebrist kan vara en av förklaringarna till detta tillstånd) sade mig att valpen nog var Chapapote. En svart hund som bodde hos Marie i Santa Lucia. En by en bit utanför den by där jag bodde. Senare jämförelser bekräftar att det finns en likhet: de är båda svarta och har vit slips. Men där tar likheten slut.   

Jag testade med namnet och till min lycka blev hunden än mer till sig och det avgjorde saken; hunden var Chapapote, och jag skulle ta med mig den. Under tumultet hade dock mannen i eldbevakningstornet vaknat till liv, och ger sig till känna. Han meddelar mig att hunden varit i faggorna den senaste veckan, och att den var övergiven. Då berättade jag, så gott jag kunde på knagglig spanska, att jag trodde det var min kompis hund som rymt. Som svar skrattade han gott men sa att jag visst kunde ta med den. Han tyckte senare att det var lika kul och underhållande varje gång jag och Flamenco (som någon utan mitt medgivande döpte hunden till) kom förbi. Jag är helt säker på att han än idag skrattar i mjugg åt min naivitet och över hur otroligt dumma utlänningar är.

Väl hemma ringde jag Carolina på skolan och frågade om Maries hund hade rymt och Surprise! Surprise!- det hade den inte. Nu började paniken få grepp om mig, för vad skulle jag göra med en hund, och det i ett främmande land dessutom. Mina pengar var slut. Jag hade bara några dagar till att bo där jag bodde. Jag jobbade tio timmar per dag och lägenheten jag skulle flytta till visade sig ägas av en av de mest sura kärringar jag stött på i hela mitt liv. Med andra ord; Ingen hund i lägenheten. Där jag bodde fick jag visserligen inte heller ha hund, men Carolina tillät det för några dagar om det var okej för de andra studenterna, vilket det som tur var.

Två holländska studenter, veganer och djurrättsaktivister, hjälpte mig gladligen och jag kunde andas ut – trodde jag. Valpen, som visade sig vara tre eller fyra månader enligt veterinären, var inte rumsren, inte socialiserad, inte koppeltränad, kunde inte vara själv hemma och gnällde som jag vet inte vad. Dessutom var min blivande rumskompis inte glad över situationen och skällde bokstavligen ut mig ett flertal gånger. Hunden hade enligt honom både löss och rabies, mask och parasiter och vi skulle alla dö. Å detta även efter veterinärbesök, schamponeringar, vaccineringar och piller för de små maskarna. Vidare sades kennlarna runt om vara i utmärkt dåligt skick, och dit kunde jag därför inte lämna honom. Och polisen skrattade åt mig och sa: ”Varsågod, du har nu en hund”.  

Tillslut, på randen av desperation, kommer min pojkvän hem och fixar så att Flamenco kan bo hos hans bästa kompis syster. En temporär lösning över sommarn, men tyvärr inte hållbar därför att jag inte kunde ta mig dit på egen hand. Svaret på alla problem blev min kollega Juana, denna underbara räddande ängel i skepnad av en bastant dam i 70-års åldern. Denna dam hade fött en mängd barn, hade inga tänder och pratade och skrattade konstant. Tyvärr kunde jag inte för allt i världen förstå det som enligt henne var spanska, men som enligt mig måste ha varit något helt annat. Turligt nog var hennes barnbarn ofta där och genom honom förstod jag att hennes granne hade en lägenhet att hyra ut, och hund fick jag ha med mig. Jag och Flamenco flyttade därmed ihop och mitt liv förändrades.

Allt flöt på och Flamenco blev rumsren men olydigare och olydigare i takt med att han växte. Han upptäckte bland annat soporna i Vejer de la Frontera och åtskilliga gånger kunde man se mig jagandes Flamenco med sopor i mun glatt viftande på svansen. Andra gånger kunde man se honom i full gång jagandes tjurar. Dock inte katter som han uppvisade stor respekt för. Men oftast av allt bara ville han inte komma hem. Trots allt så var allt okej, toleransen mot hundar är en aning annorlunda där än här. Väl hemma i Göteborg blev det dock påtagligt hur otränad och galen byrackan faktiskt var och, om jag skall vara ärlig, fortfarande är.

Denna joggingtur är alltså resultatet till att jag igår stod och betraktade min galna hund som plötsligt, mitt under agilityträningen, bestämmer sig för att hoppa på en annan förares jacka och ”döda” den. Fram och tillbaka, upp och ned, hit och dit och till min blotta förskräckelse måste bytet även dränkas. Väl dött kan vi nu släppa bytet (läs jackan) och istället springa till andra bäcken på andra sidan ängen och bada. Men varför sluta där? In i banan igen, hälsa på den trevliga retrievern och sen iväg…

Och det här är kontentan av tre kurser: två lydnads och en agility. Hunden är med andra ord otämjbar, men har man hittat den galnaste hunden i Spanien så har man. Sensmoral: Joggande kan leda till problem om man inte är försiktig. Så ta det lugnt med footingen!

(spanska för joggning och enligt dem engelska ;)